Det var en tisdag i november och det regnade så mycket att tunnelbanan stod stilla. Vi hamnade under samma tak utanför ett kafé på Bondegatan, och eftersom ingen av oss hade paraply blev vi kvar tills de stängde. Han sa något om att vädret var det bästa som hänt honom. Jag trodde inte på honom då.
Sju år senare vet jag att han menade det. Vi har flyttat tre gånger, målat om två kök, och lärt oss att den som vaknar först sätter kaffet. Vi har varit oense om möbler, om semestrar och en gång, mycket allvarligt, om en soffa som inte gick upp för trappan.
Det finns ingen historia här som är stor nog att berätta för främlingar. Det är precis det som gör den vår. Och den 14 juni står vi i en kyrka och säger det högt inför alla vi tycker om.
Med all kärlek, Ellinor & Johan
